Senaste inläggen

Av Stefan Bodström - 20 september 2017 16:30

Ja... Vad ska man säga.


Det finns ju alltid en risk, eller flera, med att lufta sina tankar och känslor på det här viset.

Offentligt.

Det är ju inte alla som håller med mig. Det är inte ens något jag förväntar mig.

Det är ändå intressant att det finns de som känner sig manade att skicka sms till andra och informera om vad jag skriver här.

Det är ingen hemlig blogg.

Jag skriver inget jag inte kan stå för eller bekräfta.

Dem eller de som är inblandade i texterna har tillgång till, eller vetskap om min blogg och dess innhåll.

Således kan sådan sms egentligen bara uppfattas som försök att få igång lite mer konflikter....det går inte.


Saker är som de är och livet går vidare.

Av Stefan Bodström - 17 september 2017 16:57

Så ligger jag på soffan igen....

Det är söndag och lugnet sprider sig om än tillfälligt.

Veckan som gått och veckan som följer är fyllda av måsten och borden.

Stort jobb, långt hemifrån och mycket som ska ordnas och förberedas.


Samtidigt brottas jag med det som varit.

Var det fina år... Eller var det fina också bara en slöja? En lögnaktig fasad? Ett sätt att nå dit man vill?

Jag är på papperet nyligen skild men i realliteten försvann "frun" redan i oktober 2016.

Det var då hon första gången sa att hon trodde hon var kär i sin kvinnliga arbetskamrat.


Den gången var det ingen stor sak.

Inte heller efterföljande månaders kryptiska facebookinlägg om "inre resor", "regnbågar" och "om en varm hand som höll hennes".

Det började långsamt gå upp för mig att det inte var min varma hand det handlade om.

Många gånger bad jag om ärlighet...

Många gånger sa jag rent ut att "om du tvivlar på oss så lämna mig nu medan vi fortfarande kan prata med varandra"

Jag blev anklagad för att vara svartsjuk, kontrollerande och aggressiv....

Anklagad för att vara just den typen av människa som jag själv ser på med förakt.

Detta bankades in i huvudet på mig efter varje övernattning på annan ort, efter fester där jag inte fick följa med och efter resor med nya "vännen" så till den milda grad att jag slutligen trodde på det och nästan bestämde mig för att göra slut på livet.

Tackar de högre makter vänner utgör.


Faktum är att sedan december 2016 har jag haft en "rumskamrat"

En som visserligen ständigt mellan anklagelserna om svartsjuka bedyrade heligt att det bara var mig hon ville leva med.

Planerade till och med in i det sista att försöka skaffa barn.

Men under tiden pågick ett intensivt dejtande, husletande och kärleksbrevsskrivande mellan frun och den nya "vännen".

Det sorgliga i hela historien är dessutom att frun bedragit sin nya vän under tiden. Då hon förmodligen, som jag uppfattar det, förklarat att det är slut med mig sedan länge och att hon bara håller på att ta sig ur det hela.

Nya "vännen" har uppenbarligen trott på detta men in i det sista har frun hållit fasaden hemma och planerat framtid med mig, barn med mig, ombyggnad med mig, resor med mig .....hela tiden utan att veta att jag sett alla kärleksbreven.

Till och med efter att jag slängde ut hennes saker och bad henne försvinna och hon flyttat in hos sin nya "vän" så återkom frun för att prata om att hitta tillbaka. Ha sex. Förklara att hon inte kan leva utan min närhet....


Är det bara jag som upplever detta som känslomässig tortyr?

Faktum är att jag hade kunnat leva med att frun sa åt mig; -jag är osäker på vad jag vill i livet så jag vill skiljas.

Men lögnerna! Dubbelspelet! Bedrägerierna...

Dem kan jag INTE leva med.

Vi hade inga biologiska barn gemensamt... 

Tur! säger vissa.

Själv inser jag att när man inte är biologiskt förälder men har varit med sen barnen var små så mister man inte bara frun i skilsmässan... Man har inte som helst rätt till umgänge med barnen.

Allt är upp till mammans goda vilja.

Barnen undrar så klart varför jag varit, och är, så arg och jag har förklarat....

Problemet som uppstår nu är när deras mamma, där lojaliteten ligger, konsekvent vägrar vara ärlig med hur saker och ting gått till.

Det sätter ytterligare käppar i hjulen för en öppen relation med barnen som jag inte vill ljuga för eller undanhålla sanningen för.


Hur som helst går livet vidare vare sig man vill eller inte och till slut hänger man med :)

Jag är på god väg men får inte riktigt sinnesfrid när sanningen fortfarande höljs i dunkel.

Men som pappa sa "den hoppar alltid upp och biter dig i arslet....förr eller senare"


Då kanske nya "vännen" också ser och förstår.


Krya på er!


Av Stefan Bodström - 10 september 2017 22:29




Det fanns en gång en "flicka" som var så himla förälskad i sin man. Politiskt engagerad var hon med.... Sosse var hon visst.

Tills "flickan" åkte lite rutchkana på några regnbågar. I slutet på den regnbågen stod en annan "flicka" som inte alls tyckte att flickan på regnbågen skulle stanna hos sin man.. Hon ville har regnbågsflickan för sig själv.

Så blev det till slut och pojkar och män fick inte längre vara med och leka och regnbågsflickan tog en annan stig i sin nya roll och blev feminist.

Vilken tur att vindarna blåser så man kan vända kappan på rätt håll 

Av Stefan Bodström - 10 september 2017 03:34

Länge sen jag skrev här....

Livet tar ibland ovanliga vändningar. Jag blev egen företagare först med café och sen med smide och montage...

Det första gick mindre bra och det andra tar verkligen fart.

Jag har tidigare skrivit om min förra skilsmässa här och hur galet det gick till på den tiden för elva år sedan. Mycket intriger och bråk var det minsann.

Då lovade jag mig själv att aldrig utsätta mig själv för något sådant igen. 

Tiden gick och min nuvarande fru, eller ja i några dagar till i alla fall, blev väl..... Ja jag vet inte vad jag ska kalla det...förbytt.

Det tisslades och tasslades med mobiltelefonen och smögs med meddelanden på bärbar dator och plötsligt blev utelivet och "vännerna" viktigare än den familj som fanns hemma. Jag uppdagade en otrohet som pågått många, många månader.

Den nya "vännen" var i själva verket en älskarinna med vilken frun inlett en seriös relation och dubbelspelet som följde därpå ledde mig till mycket mörka platser i mitt sinne.

Jag var bitter, arg och sorgsen men framför allt kände jag mig kränkt och förnedrad.

Kränkt och förnedrad för att den person som hela tiden gett sken av att vara lycklig med mig ända in på stunden då jag insåg hur det egentligen låg ljög om att hon ville stanna hos mig. 

Fick mig att framstå som en paranoid, svartsjuk lögnare inför hela familjen när jag påstod att jag visste att hon och nya "vännen" hade ett seriöst förhållande.

Jag har i eftertankens kranka blekhet insett att det är just lögnerna som sårat mest. Till och med då jag flertalet gånger påtalade att vilka misstankar jag hade och bad om att hellre bli lämnad ärligt.

Med det menar jag att jag önskade få sanningen presenterad som att "ja, jag är kär i någon annan så jag tycker vi bryter här innan jag inleder något och jag sårar dig och andra i min omgivning". 

....Man kan inte alltid få som man önskar.

Lögnerna och dubbelspelet fortsatte i makabra 6 månader tills jag slutligen fick nog och bar ut fruns saker på gräsmattan.

Nu är skilsmässan inskickad och har snart vunnit laga kraft. 


Det har varit en hemsk tid men det känns som att jag kommer ut på rätt sida om den.


Men så har vi då det gamla spöket som dyker upp då och då...

För att muntra upp mig själv en smula bestämmer jag mig för att tacka ja till en inbjudan och följa med några gamla vänner ut och ta en öl i Malmö en fredagkväll.

Då flera av vännerna bor kring Möllevången blir valet av ett gammalt "vattenhål" ganska självklart.

När jag klivit in genom dörren och suttit en stund lägger jag slutligen märke till en gammal tant som sitter i baren och försöker iakta mig diskret.

Jag inser efter en stund att det är min före detta svägerska från mitt tidigare äktenskap. Hon fibblar och pillar med sin mobiltelefon en stund och mina misstankar om vad som komma skall väcks.

Mycket riktigt ramlar, som på beställning, fru nr 1 in genom dörren några minuter senare.

Hon som tydligen hållit koll på mig i elva år och som genast när det blev officiellt att jag och nuvarande frun delar på oss basunerade ut statusar om Karma och dylikt.

För det första verkar de ha missförstått det där med Karma.

För det andra så är detta uppbrottet naturligtvis en sorglig historia för mig personligen men den är fortfarande inte av samma dignitet av galenskap som mitt förra äktenskap.


Det undgår mitt förnuft hur det kan vara så intressant att i elva år fortfarande ägna så mycket uppmärksamhet åt någon man från början förmodligen inte tyckte särskilt mycket om.

Jag bjuder på det om det gör er vardag gladare.

Jag lider inte av det och bryr mig inte om det även om det var skönt att få skriva av sig det.

Jag har mitt hus, "godset", och min firma och stora jobb på gång.

Jag har inte tid med era intriger och definitivt inte ork att beblanda mig med dem.


Lev ett gott liv om ni kan!

Det tänker jag göra.

Av Stefan Bodström - 22 december 2013 22:16

Nu är det jul igen...

Tog mig en titt på statistiken innan jag bestämde mig för att skriva. Konstant samma fyra som håller koll på om jag skrivit något nytt... Hej på er och god jul!

Kanske dags att skaffa sig ett nytt intresse!?


Även Fantomen firar jul.

Av Stefan Bodström - 20 juli 2013 02:18

Det är nu länge sedan jag skrev här och jag tänkte egentligen inte göra det idag (eller inatt) heller med tanke på vilka olyckskorpar som bevakar det jag skriver.


Idag har en speciell person födelsedag. Vad hen ska göra på sin födelsedag äger jag föga kunskaper om. Lika så vad hen gjorde på den förra eller den innan dess. Vad som är synnerligen sorgligt med det är väl det faktum att jag aldrig fick en förklaring på varför det blivit så här. Tyvärr spelar det mindre och mindre roll.

Hen bor ganska långt bort från mig men det händer att jag vistas på samma ort eller passerar och någon gång skickar jag ett meddelande med en förhoppning om något. Nu hoppas jag inte ens längre. Jag vet att tystnad ibland är det tydligaste svaret man kan få.

Jag var nyligen i Norrland. Först på en minisemester med mina bonusbarn, som tålmodigt uppförde sig exemplariskt på den tio timmar långa bilresan, för att hämta deras mor som åkt upp i förväg. Väl uppe i skogarna kring de norrländska sjöarna njöt vi av bad, belgisk glass och choklad, äventyr och utsikten över berg och älvar innan det var dags att köra hem igen. Bonusbarnen skulle lämnas i skåne hos sin pappa för att åka vidare söderut i Europa och mysas.

Där efter var det dags för mig och fru B att åka tillbaka till Norrland igen. Denna gången för att begrava min äldsta bror. Alldeles för ung gled han ur livet. Livet hade länge glidit ur honom och till sist tog levernet ut sin rätt. Min vän. Min idol. Min förebild har försvunnit och kvar är minnena om det som var bra.

Detta är naturligtvis något som kommer att ta tid att komma över. Sorgen kommer att finnas där länge och ett stort tomrum har lämnats i mångas hjärtan.

Den tolfte juni, min födelsedag, blev tillika min brors dödsdag. Alltid ska jag minnas dig Torbjörn.


Alltid kommer jag också att minnas den som föddes denna dag, tjugonde juli, som jag inte längre har hos mig.

Jag hoppas att lyckan når dig och att du någon gång får klarhet i vad som faktiskt hänt som gör att du inte längre kan ha kontakt med mig. Ja, det är tragiskt att jag skrivet ett meddelande i form av en blogg men jag är nästan säker på att läser du den inte själv så gör någon annan det och kanske talar de om det för dig då. Grattis på födelsedagen!

Fyra gånger på en vecka har jag passerat din stad och lika många gånger har jag tänkt att jag skulle ta kontakt. Lika många gånger har jag insett att det inte ens är lönt. Lev väl! Det tänker jag göra.


Nu är klockan mycket och jag ska strax krypa ned hos min fru i sängen som står i huset som äntligen blivit ett hem på riktigt!


Fantomens fru är fantastisk

(nytt djungelordspråk)


Fridens ......! 

Av Stefan Bodström - 2 juli 2012 23:05

Jaha ja!

Hejsan hejsan! ...som Magnus i "Fem myror.." skulle ha sagt.

Ja åter igen skriver jag och med dubbla känslor.

Tyvärr är det så, för många, att sanningen i stort sett alltid hoppar upp och biter en i arslet förr eller senare. Återigen har det hänt.

Som man tidigare kunnat läsa här i min blogg och i min frus blogg så finns det en del människor ut mitt förflutna som har lite svårt, för att inte säga oerhört svårt, att riktigt släppa taget om mig. Istället för att då konfrontera mig, eftersom det till syvende och sist är mig det handlar om, så väljer man att göra diverse olika påhopp på min fru.

Bland annat genom att ringa henne och vräka ur sig de mest vidriga saker man kan komma på och samtidigt försöka ljuga ihop saker om mig och mitt förflutna. Personer har också ägnat sig åt att skriva elakheter till henne på hennes bloggsida. Vissa har blivit publicerade men andra inte. Vissa har vi sparat....


Det är ju så finurligt här på sidan nu för tiden att alla kommentarer som kommer in märks med ett ip-nummer som talar om ungefär var de är skickade ifrån. Nu får man ju inte namn och adress till den som har ip-adressen. I det senaste fallet räcker det ändå. En riktigt jävla elak kommentar skickades till min fru från någon som varken känner henne eller ens mig. Däremot känner personen min dotter.

Det blir himla intressant när man spårar ip-adressen till SVT och sedan via facebook faktiskt får reda på att en person nära min dotter faktiskt jobbade på just SVT vid tiden för inlägget.

Personen i fråga har gett uttryck för saker som delvis bara kan kännas till om man känner min dotter. Jag sitter i skrivande stund och funderar på hur många indicier förutom detta och de andra jag har som krävs för att koppla in polisen nu. Kanske skulle saker och ting få ett slut då, äntligen?


Pink floyd-låten jag lagt upp tidigare och än en gång idag har några textrader i slutet som jag tycker är så himla talande för hur saker och ting blivit efter min skilsmässa...


Till dig som skrivit dumheterna som skickades från SVTs ip-adress till min fru vill jag säga så här:

Jag är en fredlig man som kan ta reson. Jag är övertygad om att du kan "snickra" ihop en ursäkt och kanske kan din partner hjälpa dig att "baka" den riktigt fin. Jag finns på byggarbetsplatsen på triangeln från nu och kanske två år framöver från 7-16 måndag till fredag och du/ ni kan söka upp mig där och förklara er så kanske vi kan få ett slut på det här som pågått så många år nu.


Jag bröt på grund av detta en mycket lång vänskap med min f.d svåger eftersom jag upptäckte att information om mitt liv gick via honom till vem som än låg bakom samtal och kommentarer. Jag är övertygad om attt han var ovetande om detta men saker och ting lugnade verkligen ner sig efter att jag bröt. Ledsamt är att en över tjugo år lång vänskap ska offras för att några personer ägnar sig åt att framföra någon annans ilska. En ilska de inte ens vet sanningen om.


"......So i open my door to my enemies, and I ask could we wipe the slate clean. But they tell me to please go and fuck myself.......you know you just can't win"


Jag har öppnat dörren igen...

Jag hoppas på ett slut och kanske en ursäkt....

Tyvärr blir jag nog ombedd att dra åt helvete igen. Men det säger mer om "Er" än om mig i så fall.


Fantomen har tusen ögon och öron


God natt

Av Stefan Bodström - 21 april 2012 00:34

En dag som kom och gick. Den tjugonde april.

För exakt tjugo år sedan stod hyasitherna i blom och spred sin doft över ett vårsoligt Malmö.

Mycket vatten har runnit under Malmös broar sen dess. Liten har blivit stor. Ung har blivit äldre och förhoppningsvis klokare.

Tystnad har lagt sig över det känslomässiga kriget som pågått så länge. Det, där min person på möjligast effektiva sätt ska raderas och har raderats. Eller verkar ha raderats i alla fall. Så många försök till kontakt som besvarats med tystnad eller en anonym röst från telefonbolagets förinspelade röstbrevlåda. Jag har gett upp.

Jag lämnade en relation som var sjuk, med tanken att vi på var sitt håll möjligen kunde bygga upp ett fungerande liv på egen hand. Jag känner att jag har lyckats med det. Tyvärr har ett löfte infriats. En förbannelse om att man minsann skulle se till att jag inte skulle ha någon kontakt med min dotter. Jag kan bara säga grattis, ni har lyckats. Från mitt innersta, djupaste hål i hjärtat önskar jag att ni njuter av denna dag!

Det blir allt svårare att minnas detta datum med samma lycka som det en gång gav mig. Dagen för tjugo år sedan då min dotter föddes.

Mitt annars lyckliga liv med min fina fru och hennes barn som låter mig vara bonuspappa bromsas upp dessa tjugofyra timmar i slutet av april. Jag har gått i egna tankar och har varit svår att nå för dem. Jag har varit inåtvänd och  inte hört när de har pratat med mig. Butter, ledsen..... Sorgsen.


Idag har jag istället ägnat mig åt min fru och försökt koncentrera mig på att vara glad för det jag har istället för att gräva ner mig i ett sorgligt djupt hål.

Då jag redan arbetat mina fyrtio timmar på torsdagen kunde jag ta fredagen ledig och kunde skjutsa Fru B till högskolan i Malmö för att hämta lite kurslitteratur och göra lite inköp för veckan som tog sin början när barnen kom hem till oss igen.

I trädgården som äntligen har staket kan de lurviga små hundarna härja fritt och de njuter av sin nya frihet. Totte har plötsligt fattat tycke för lek med fotboll och jagar den glatt runt på gräsmattan medan Penny försöker bita ihjäl grenarna som under vintern ramlat av syrenen.

Idag rev jag och lillpojken ner hans loftsäng. Han fick själv hjälpa till att skruva ihop den nya och var överlycklig när han med skräckblandad förtjusning fick använda skruvdragaren för första gången. Han älskar maskiner men är livrädd när de låter. En stolt liten kille gick med ögonen i kors och lade sig i sin säng för stora pojkar och somnade nästan direkt medan Beppes godnattstund snurrar i cd-spelaren.


Klockan är som vanligt mycket när jag skriver här. Jag borde vara i min säng nu. Men tankarna måste ut och det var länge sedan jag släppte ut dem här.

"... So I open my door to my enemies and I ask could we wipe the slate clean, but they tell me to please go and fuck my self.... You know you just can´t win..."

Ett litet citat från en Pink Floyd- låt som jag använt mig av i ett tidigare inlägg med liknande innehåll som är väldigt talande. Den sista strofen är talande och jag försöker inte längre öppna en dörr som faktiskt varit öppen hela tiden bara det att ingen velat gå igenom den.

Grattis i efterskott till en person som jag en gång kände....


Fantomen dör aldrig!

  

Skapa flashcards